Man kan inte spara på allt, särskilt inte om det tar sönder ens fötter...

När jag började jogga för några år sedan, efter att jag fått en fix idé att jag minsann skulle kunna springa en mil, så köpte jag ett par skor. Nike zoom Vomero, jag älskade skorna, de fick mig att flyga fram... Kanske inte tidsmässigt men det kändes så, jag fick aldrig ont någonstans.

 Efter något år blev de slitna och jag skulle köpa nya, jag testade några olika och fastande tillslut för ett par Nike Pegasus, de var billigare men känndes i affären skönare.

Det var ett VÄRDELÖST val.

 Redan första gången jag sprang fick jag skavsår, jag trodde att det var för att de var nya och att de skulla "springas in" men nej då... halva förra sommaren var det ett himla tejpande inför varje joggingtur, blåsor och onda fötter. Tillsist gav jag upp, någon vecka innan halvmaran köpte jag ett par rosalila fina zoom vomero... Samma modell som allt startade med de "flygande skorna" och jag sprang halvmaran 2,1 mil med helt nya skor utan att få det minsa ont. Jag kommer vara denna modell trogen.

Men tillbaka till vad det egentligen handlar om och vad bilden visar. Bilden visar mardrömsskorna som idag kommer få åka till himlen, vilket de borde ha gjort för länge sedan. Det får nog bli sopnedkastet fast jag egentligen hellre skulle elda upp dem...

Jag känner ett träningssug, eller mer ett sug efter den där känslan som kommer efter ett par månader när jag följt "schemat" (http://www.marathon.se/) ordentligt. Känslan av att det går så lätt, att det bara är skönt och att jag kan pressa mig lite lite till. Det är en skön känsla. Just nu finns den inte alls där, det går hyfsat lätt att springa, att nöta på men skönt, njae. Jag är dock aningens bättre i gång än vad jag tidigare varit under vintern.

Jag vill ha en springkompis, någon som drar ut mig om jag är trött och någon jag kan dra ut när jag vill ha sällskap. Ibland är det bra att springa med någon som är lite bättre, som gör att man kanske tar i lite mer än om man varit själv och ibland är det bra att springa med nån som är lite långsammare som gör att man håller igen och bara får en skön tur och känna att det finns mer att ge.