När det gör ont så kan det bara...

Bli jävligt mycket värre verkas det som i mitt fall.

Att bryta benet eller föda barn är mindre smärtsamt...


I detta inlägg öppnar jag upp med lite brutal sanning om mina första 7 veckor som mamma till finaste lilla Isabella.




Det finns två meningar som jag hatar:


1: passa på och njut.


2. Och amningen går bra?



SJÄLVKLART vill man som nybliven förälder njuta av varje sekund med sitt barn men det är inte alltid så lätt när smärtan är brutal.



Jag hade en lugn och inte särskilt jobbig graviditet, gick inte upp så mycket och det jobbigaste var att inte kunna sova. Förlossningen var inte heller särskilt jobbig och gick utan några komplikationer alls.



Det jobbiga började när lillan var 1 vecka ungefär med mjölkstockning, ett sår, bröst som tegelsten. Såret ville inte läka, sökte hjälp både här och där hos experter. Varje matstund innebar blodsmak i munnen och tårar. Så fort hon kom emot brände det i hela min kropp. Jag fick antibiotika och trodde nånstans att nu blir det bra. Men efter 10 dagars kur var det ingen jätteskillnad. Flera besök på danderyds sjukhus följde, ny kur, varböld i bröstet upptäcktes, tömdes men fyllde på sig igen. Så nu sitter det en liten slang in i bröstet som jag får tömma och spola tre gånger om dan. Kul värre. Kan det aldrig bli bra? Det har varit många många tårar.


Smärtan har gjort ont ja, men ännu värre har varit att känna sig otillräcklig. Att ha ont av att bära på sitt barn, att fasa för varje amning och att känna sig som världens tråkigaste sambo.





Men... Hon är så fin, jag är så lycklig mitt i allt skit och nu vill jag bara få njuta av min fina lilla familj.