Att gråta i tidningarnas värld

Ja, det här med tidningar, det är ett för mig jättesvårt val. När man var tonåring så fanns det ett stort urval, Vecko revyn, Solo osv. På senare år har jag nästan uteslutande köpt enbart inredningstidningar och inte ens tänkt så mycket på dessa tjejtidningar, mode, kändisar, relationer osv. Har ibland stannat till vid tidningshyllan och tänkt att jag ska köpa en men då har alla kännts så fel. Det har kännts som att jag stått mitt i mellan tonårs och vuxentidningarna. Endera har det varit sådant jag läste för 10 år sen eller sådant jag ansett vara för min mammas ålder. För ett par år sen fick jag en tidning (reklamgrej på tjejmilen) tror den hette Tara, jag tyckte ialf att den hade en del bra reportage och fick först efteråt höra att den riktade sig till "kvinnor runt 40" eller liknande. Kunde ju aldrig mer läsa den tidningen.

För ett par dar sen vid tidningshyllan, Thomas hade fastnat i ett samtal med en gammal bekant och jag fick lite tid att kika bland alla uppradade framsidor. Efter att ha frågat min kära T om jag verkligen kunde köpa en Amelia och han nog tyckte jag var lite larvig som frågade så köpte jag en. Det känndes som att jag var för ung...

Ialf så har jag nu suttit i mer än en timma på uteplatsen och njutit av vädret, ett glas vin och tidningen. Fantastiskt bra och jag är nog inte alls för ung längre (det var till och med en spalt med folk som berättade hur länge de läst den och flera var yngre än mig....) Missuppfatta mig inte nu, det är egentligen skit samma men man vill ju hitta något som passar, som inte bara handlar om tonårsföräldrarnas dilemman osv, även om man i mitt yrke kan förstå dem med. Fler Amelia blir det!

Jag är ibland så blödig, sentimental, grinar för saker som jag inte borde bli så berörd av, som handlar om människor jag inte känner, kanske borde reaktionen bli: fy vad hemskt stackars dem, inte en stortjutandes Helen,  men vem sjutton bestämmer det egentligen??? 
Det var en artikel om ett par som för några år sedan delat med sig om känslan när de förlorade sitt barn och nu flera år senare berättade om hur deras liv var nu. Jag satt därute för mig själv och storgrinade,  det började med att allt var som vanligt, de var superlyckliga, skulle till barnmorskan på rutinbesök och får då veta att bebisens hjärta inte slår längre. Hon blir tvungen att föda barnet som inte lever. Helen grinar. Usch, vilken mardröm, det måste vara en fruktansvärd upplevelse, den värsta av dem alla. Man fick sedan läsa om hur de hanterat allt och gått vidare, fått småsyskon till barnet osv. Klart att allt går vidare, det gör det men ändå.  Hemskt.

En annan artikel som var lika hemsk den men som inte fick mig att gråta utan snarare magont och ilska var om en tjej som under hela sin uppväxt blivit sexuellt utnyttjad av mamma, styvfar, farföräldrar, morfar, vänner till vuxna, alla som skulle ha varit förebilder var monster. Många många år senare i vuxen ålder vågade hon först berätta och sätta dit dem som fortfarande var i livet. Hon har skrivit en bok om det, jag både vill och inte vill läsa. Äckelkänsla. Tror jag låter bli.

Back to uteplats...