Vänskap och olika sorters skitsnack.

Efter att ha läst en blogg, funderat, filosoferat, lyssnat på vänner och bekanta, rannsakat mig själv så känner jag att detta är värt att skriva om. Blev även lite inspirerad av ett radioprogram med "arga snickaren" igår, där kan vi snacka om rak person.

Skitsnack...
Det finns enligt mig olika sorters skitsnack, det finns det när man verkligen tycker att någon är en idiot, när man tycker att någon har gjort nåt fruktansvärt dumt eller beter sig illa för det mesta. När man blir sviken gång på gång. Det är en sak, men känner man att man behöver lufta sina tankar om sådana personer då tycker jag också att man ska stå för det och kunna säga det till personen om man skulle hamna i sådan situation att det krävs, inte stå där med ett fånigt leende och vara falskt trevlig. Jag hatar det.


Den andra sortens skitsnack är värre, mycket värre, det är de som gör så som jag avslutade variant ett med, som ler och är såååå trevliga, men som också kallar sig vänner. De som säger sig vara vänner men sedan bakom ryggen inför andra berättar hur värdelös, korkad, elak osv "vännen" är. Hatar ännu mera. Det finns till och med de som är så dumma att de utför detta skitsnacket till riktiga vänner som sedan såklart berättar det. Korkat? ja.

Ibland kan det vara ganska oskyldiga saker, smågrejer som man stör sig på, det kan man göra även hos sina vänner, sin kärlek, släkt osv. Man kan inte tycka om allt hela tiden. MEN. Istället för att gå och störa sig och gnälla om detta till andra, säg det direkt kanske? Då kanske det kan bli förändring?

Om någon går och irriterar sig på sådant jag gör, om någon irriterar sig så mycket att den känner att den måste prata om det, prata med mig då! Kanske håller jag med, inser och förändrar eller så gör jag inte det och då kan " någon" få en förklaring och kanske förstå mitt beteende bättre. Nu handlar inte det här inlägget om mig och någon som har snackat skit om mig, inte just för tillfället ialf även om jag skulle kunna gräva fram några "härliga historier" utan det är mer en fundering, en uppmuntran och en vädjan! Vill man se en förändring och tycker man att det är så jobbigt så testa, var rak och stå för vad du tycker!

Jag försöker... jag säger inte att jag är nån expert som alltid är rak och säger vad jag tycker. Jag är inte bättre än er andra men mer och mer ju äldre jag blir och ju mer erfarenhet jag får av relationer, i arbetet, vänner osv ju mer inser jag hur jäkla korkat det är och hur viktigt det är att tänka lite att testa nya varianter. Jag ska ta med mig detta till jobbet i höst, där måste jag verkligen jobba med mig själv, måste våga säga ifrån men på ett bra sätt inte på ett sätt som skapar mer konflikter.

Nästa sak som jag har funderat över är vänner... Lite har det med när jag skadade mig att göra och lite med att vara ledig. Vänner kommer och vänner går, så är det, kommer nog alltid att vara även om det kanske blir mer stabilare i vuxen ålder. Jag har mina vänner från studietiden, det tror jag att jag alltid kommer ha även om vi är ifrån varandra och att det blir längre och längre mellan att vi träffas så känns det ändå som att när vi träffas så är det inget konstigt med det. igår tex pratade jag med Damir via datan (osocialt ja men bättre än inget) han har precis blivit pappa, vi har inte setts på två år, inte pratat på mer än ett, vi var bra vänner när vi bodde där nere. När vi "pratat" en stund så kände jag: saknar! Sådana vänner gör inget att man är ifrån, de finns ändå.  Sedan är det vänner man skaffar i vuxen ålder, jobbar kompisar, killars kompisars flickvänner, kompisar genom intressen osv. Jag känner att jag håller på att tappa några... och denna gången tror jag inte att det handlar om att jag skaffat kille och försvunnit från världens yta vilket det ibland annars har handlat om det vet jag.

I vissa fall handlar det om mig, att jag valt att "göra slut på vänskapen" att jag inte klarat det, att det har tagit för mycket energi. Skulle nog aldrig ha sagt så för några år sedan men det var en period när det helt enkelt inte gick. Jag orkade inte, var knappt mig själv och höll på att må rätt dåligt i mellanåt. Pga en vänskap.

Andra fall handlar det om att man upptäckt att man kanske inte hade så mycket gemensamt, att det varit skitsnack, att det gjorts saker som tagit hårt att jag inte riktigt kunnat smälta det. Kanske har jag varit feg och inte sagt rakt ut vad som störde? Ja antagligen.


Sedan finns det vänner som skaffat kille och sedan gått upp i rök, det brukar gå över efter nåt år men inte alltid.

Och så de som bara försvinner som man inte riktigt vet varför, kanske är man för dålig själv på att höra av sig? Eller så har man kännt varandra för kort tid för att klara av perioder då man inte ses men sedan hitta tillbaka till varandra?

Vet inte... men när jag var skadad och hade tid att fundera så tänkte jag en del på detta och jag kom fram till ialf en sak:

Jag saknar er.

Även om ni ibland betett er som idioter, om ni skaffat kille och bara velat vara med honom 24 timmar per dygn, om vi har olika livssituationer eller om jag har gjort något dumt. Det finns säkert förklaringar till det mesta.

Det är inte meningen att någon ska försöka kategorisera sig i något speciellt fack även om jag vet att några kommer göra det.

Så... kommentera gärna, protestera hej vilt, bara ni är ärliga och raka ;)