Fick nyss en sån där våg av obeskrivlig kärlek inom mig.... lilla skruttet jobbar stenhårt med att ställa sig upp men lyckas inte riktigt än, bara på knä. Jag är rätt glad om det tar ett tag för hon känns inte riktigt redo för det... Ialf så stod hon vid fönstret och försökte och försökte, tittade på mig med bedjande ögon och jag kunde inte låta bli att ta hennes händer och hjälpa lite lite för att hon skulle kunna ställa sig upp. Och lyckan i hennes ögon när fötterna kommer på rätt plats, hon hittar balansen och hon KAN SE UT! Hon ler och hoppas så att hon nästan tappar balansen igen (det jag menar med att hon inte är redo), tittar på mig och ögonen lyser av lycka.
Kärlek...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Och sen undrar folk varför man "skämmer bort" sina barn med kärlek... :) Underbart!
SvaraRadera