Ja ni, det är lite svårt att förklara hur det är att vara tillfälligt handikappad, man fattar liksom inte innan hur svårt allting blir. I helgen så har Thomas varit ständig passupp och gjort minsta lilla åt mig, idag skullej ag klara mig själv. Sov större delen av förmiddagen efter att ha ätit de två bananerna som T lagt fram till frukost. Krånglet började när jag skulle värma lunchen... jag kunde ju inte transportera den från micron... och jag ville inte sitta på en stol i mitt tråkiga lilla kök.. så... man får inte vara dum, jag tog skålen, stoppade den försiktigt (så försiktigt det gick ståendes på ett ben) i botten på en plastkasse som jag sedan hängde på kryckan och kunde sedan hoppa försiktgt till bordet där måltiden intogs. En massa snälla människor har ringt och undrat hur jag mår idag så dagen har gått ganska sanbbt, Carina var här med blomma och godis :) jag är dock inte ännu nåt vidare skojigt sällskap.
Ortopeden ringde förut och i morn ska jag dit och få nån skena på knät, hoppas att det underlättar rörelseförmågan lite, så att jag slipper spänna benet så förskräckligt så fort jag rör mig det är det som gör extra ont. Tänk er att ni sitter 90 grader mot en vägg det gör ganska ont i låren efter ett tag, ungefär så känns mitt högra lår ganska snabbt när jag hoppas på kryckorna.
Jag mår ialf inte lika illa av tabletterna nu sen jag börjat äta mat normalt, det är skönt, jag hatar att må illa det var värre än själva värken.
Nog om detta, tack alla snälla för att ni finns och speciellt min egna hemsamarit som kommer i morn. Nu hejjar vi på AIK så att de lyckas knipa några poäng ikväll!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar