Nu vet jag hur det är att ha en otursdag...

Igår var inte den bästa dagen i mitt liv... det började med att glasögonen gick sönder (jag har haft slut på linser och den nya beställningen hade inte kommit) så jag hade helt enkelt inget att se med. Tog tillslut mina gamla glasögon som jag ser i men inte särskilt bra. Åkte till jobbet, allt flöt på trots den kaotiska början på dagen utan frukost och kaffe (hann inte...) efter lunch skulle jag starta upp joggingprojektet med ungarna på idrotten, det ska pågå i 5 veckor. Det började bra, ungarna i min grupp var ganska taggade och humöret på topp! Efter ungefär 30 minuter så sabbades allt... Vi sprang nere vid kärleksudden, jag sprang och pratade och tittade åt en annat håll och helt plötsligt sa det pang så låg jag på asfalten, jag missade att det var upphöjningar i den annars så släta asfalten och landade rakt på mitt knä. Skickade iväg några av ungarna på fortsatt jogging då jag tänkte att det ger sig när värsta smärtan efter smällen är över. Som tur var höll jag kvar två stycken. Efter kanske 10 minuter insåg jag att jag kan inte stå på benet, det gick inte, fanns inte en chans, såg en kille med en bil/buss strax intill och ropade på honom och frågade om han kunde tänka sig att köra mig tillbaka till start (där jag också hade min mobil som jag alrig tänker ge mig iväg utan igen). Han var snäll och körde oss tillbaka, tjejerna (mina elever) fick bära/släpa mig till och från bilen. Väl där så fanns vår lärarstudent som fick ta cjabo och köra mig till akuten, jag tog med två elever dit också då jag hade börjat inse att jag inte skulle kunna ta mig från bilen själv eller ens med hjälp av en person. De släpade mig in och jag trodde nog fortfarande att det bara var en rejäl smäll, asfalt är ju ganska hårt...

Väl där inne så tog de mig på rätt stort allvar, jag fick en brits på en gång ,smärtstillande och efter ca 10 minuter hade jag ett eget rum. allt gick hyfsat snabbt, många sköterskor sprang in och ut och tillslut även en läkare som vände och vred på knät vilket gjorde riktigt jäkla skitont. Fick åka på röntgen där de fotade, direkt efteråt kom läkaren och sa att et var en fraktur, en komplicerad fraktur som kunde innebära operation.... Shit..

Fick åka på ännu en röntgen som skulle visa tydligare, efter den fick jag vänta, bilderna skulle skickas hit och dit och diskussioner skulle hållas mellan ortoped specialister, han pratade om att jag skulle stanna över natten men jag ville verkligen inte det. Under denna tiden kom Thomas och när läkaren tillsist kom tillbaka hade jag varit där i ungefäf 6 timmar så sa han att ortopedläkarna var tvugna att titta mer på bilderna för att ta rätt beslut, men att om jag ville fick jag åka hem i väntan på beskedet. Tack, jag ville verkligen inte stanna trots att alla var jättesnälla, tänk er vad fräsch man kände sig efter jogging, svettig och äcklig liggandes i samma kläder på en brits i 6 timmar. Ialf så åkte vi hem, Thomas köpte pizza och fick göra typ allt åt mig. Hemma så gjorde vi en specialdusch med pall till mig så att jag kunde tvätta mig.. Trodde jag skulle svimma i duschen så ont gjorde det och kallsvettningar i varmdusch var en upplevelse, ren och klar tog jag mig ialf till soffan och där har jag varit sedan dess.

Ortopedläkaren ringde nyss, det är flera trasiga delar precis under knät men det ligger bra så det bör läka som det ska utan operation, då trodde jag att de skulle gipsa men det skulle tydligen bara vara dumt för leden, den mår bättre av att få läka själv. Jag ska alltså ligga här som en invalid och gå på smärtstillande och på återbesök om en vecka. Jag är sjukskriven i ÅTTA VECKOR men jag kommer inte stå ut med det, ska diskutera med chefen om detta, vissa av mina arbetsuppgifter kan jag ju göra med kryckor också, det är väl det att jag absolut inte får stödja på benet. Stannar hemma tills återbesöket och ser vad röntgen visar då.  Perfekt mitt i utvecklingssamtal och betygsveckor. Nåja det kunde vara värre.

Thomas är och hämtar mina piller,mina linser som har kommit nu och handlar mat. tack snälla...

känns konstigt att vara orörlig.